Anniz af Trolliuz

Ja, för en cirka månad sen som jag skrev ett inlägg om mina diagoser och om mitt symdrom som jag har. Där skrev jag att det var en kamp för mig att orka med min vardag och att jag måste hitta lösningar på en del problem. Ibland är det lätt att hitta dessa lösningar och ibland kan bilr det svårt att hitta dessa lösningar. Vissa dagar så är allt på topp och andra dagar vill man bara dra täcket över huvudet och bara strunta att det finns en värld där ute.

 

Det som är den största utmaningen för mig är nog att jobba med mig själv och att inte bli stressad, irriterad eller bli besviken på saker och ting. Har upptäckt att jag har för lätt att bli de ibland. Och när det väl händer så finns de en risk att fel person råkar ut för mig och mina... Vad ska man säga... Utbrott?!

 

Mina vänner är verkligen guld värd eftersom dem verkligen står ut med mig när jag väl får mina mindre utbrott och att dem verkligen lyssnar och inte tycker att jag är dum eller idiotisk av mig. Utan dem så vet jag inte vad jag hade gjort.

 

Sen så ska vi inte tala om min pojkvän som har stått ut med mig i tio månader. Visst har de varit lite upp och ner för oss. Men så kan det bli i vilket förhållande som helst. Ingen är perfekt.

 

Men dem som verkligen som får stå ut med mig är nog mina katter. Vet inte hur många gånger jag har blivit arg på dem och skällt på dem utan anleding. Men dem ger min tröst när jag behöver det och när ingen annan kan ge mig det. Dem ser till att jag lämnar lägenheten oavsett väder och vind. Eftersom dem behöver mat, kattsand med mera. Jag kan inte tänka mig ett liv utan mina katter. Man skulle kunna säga att min första katt räddade mitt liv, men det är inte hela sanningen. Utan det finns annat eller andra i mitt liv som jag lever för kan man säga.

 

Det som också betyder mycket för mig är mina syskonbarn. Jag vet inte hur mitt liv hade sett ut utan dem. Dem betyder mycket för mig och jag verkligen älskar dem av hela mitt hjärta.

 

Även mina föräldrar och mina syskon har också betytt mycket sen jag har fått reda på mina diagnoser och syndromet.

 

Tanken på att allt har inte kommit på en gång utan mer då och då, så har det varit lätt för mig att acceptera att jag har detta. Även att vissa saker har tagit sin lilla tid. 

 

Det som alltid kommer upp i mitt huvud är: undra hur mitt liv hade sett ut om jag inte hade allt detta, allt stöd och stöttning som jag har mer eller mindre fått genom åren. Och frågan som också kan dyka upp är: om jag inte hade haft detta, hade jag levt idag?

 

Ha de så bra!

 

XOXO

//Anniz